Backhoppar Eddie the Eagle

känner jag mig som. Att vilja, våga men inte riktigt kunna. I alla fall inte nå en topp-position. * surar * Full fart i starten, himla go känsla när man swishar ner för tornets backe ... och en härlig seglats (ghybris) och så ett sämre nedslag * kaboom* . Men så är det ju med OS - alla blir inte kända för sina höga meriter utan för sitt envisa deltagande ;-)
Grytis nr 2 (eg 3:an) är då nästan färdig. Men bara nästan. Man ska sticka en uddkant runt, och inte på någe vis får jag ihop det. Så jag surar, tjurar och snor på igen. Men tänker sova på saken tills jag träffar svärmor på måndag så får hon förklara vad det är jag inte fattar.
Okej ... till själva dominotekniken som jag faktiskt klarar bättre nu. Och jag har ju inte stickat mycket efter 1995 då dotra började gå (och jag jaga) utan först nu i höstas började med enkla sjalar. Och det har ju märkts att man är lite ringrostig men Grytis två blev mycket jämnare och för den delen var det enklare eftersom alla rutorna var enfärgade. Bra var också att jag lyckades ha koll på trådarna jag skulle fästa ja tom "hitta" ett grepp så jag höll i tråden och stickade på tills den var fäst (istället för att på stickvis likna Bambi på hal is).
Grytis 4 (min tredje då) innebär att man ska även sticka trekanter tillsammans med fyrkanterna. Låter trevligt (i alla fall innan jag försökt *ler*).
Nu börjar det låta i bakgrunden, mina kär små barn sov alla utom ett i dag på eftermiddagen. Känns lite konstigt att vi ska åka till Lalandia. Men som maken och jag resonerade ... bättre att vi byter miljö och gör något roligt än att vecka efter vecka trada sjuka här hemma. Och igår var faktiskt 4 av fem feberfria ... och nu ska jag kolla dagsläget (han som sover får sova vidare).
Vi höres och HEJA SVERIGE ...